Titel: Americanah

Författare: Chimamanda Ngozi Adichie

Betyg: 4/5

Kommentar: En roman om rasism i vår moderna tid. Om Nigeria. Om USA. Om England. Om kärlek. Om livet och hur det är att växa upp. Bra bok. Läs oavsett.

Titel: Maken

Författare: Gun-Britt Sundström

Betyg: 3/5

Kommentar: Älskade första halvan. Hatade andra halva. En (vid utgivningsåret) samtida relationsroman som skaver. Mycket bättre än Egenmäktigt förfarande. Läs om du, som jag, inte har mycket till övers för Lena Andersson. Den här är smartare, roligare, och gör mer ont. Jag lärde mig mycket om mig själv och förhållanden. Det som sänker betyget är att boken är något långrandig, det är förvisso också livet. 

Titel: Åren i Paris

Författare: Paula McLain

Betyg: 2/5

Kommentar: Strandlitteratur av det bättre slaget. Fiktiv roman om det verkliga äktenskapet mellan Ernest Hemingway och Elizabeth Hadley Richardson, någorlunda nära historieskrivningen. Läs om du, som jag, är fascinerad av det tidiga 1900-talets författare och gillar att klämma 300+ sidor på en dag.

Titel: Århundradets sommar - 1913

Författare: Florian Illies

Betyg: 2/5

Kommentar: Har aldrig läst en bok som den här. Det är en förteckning över händelser inom konst, litteratur och historia under 1913, skrivet i små, fantastiska stycken prosa. 

Läs om du älskar modernismen och att känna historiens vingslag. Läs inte om du inte gillar konst och författare från tidigt 1900-tal. Det är väldigt mycket namedropping.

På sistone har jag tänkt mycket på mitt skrivande, eller kanske snarare; saknandet därav. På hur det kom sig att det av orden blivit ingenting. Det finns lika många förklaringar som ursäkter, men faktum kvarstår: Jag lever i villfarelsen att jag skriver, men det finns inga skrivna ord.

På gymnasiet förvägrades vi att skriva skönlitterärt. I Skolverkets nya ämnesplaner fanns det inte utrymme för den typen av Utsvävningar. Jag lärdes att orden behöver tyglas, pryglas och läggas i raka linjer av precis rätt längd. Önskan om att göra magister J tillfreds lärde mig att lägga mina ord tillrätta. Jag har vässats och formats av gymnasiet till den skribent jag är idag - jag skriver med svårigheter och utan glädje.

Jag skall icke försköna historieskrivningen; jag kom till gymnasiet höjd till skyarna av högstadiets svensklärare och med uppfattningen om att jag var ett duktigt råmaterial med stor potential. Av magister J fick jag lära mig att jag var just det. Råmaterial. Under mitt första år lämnade jag alla samtal om mina texter med tårar i ögonen. 

”Förutom de här sakerna du behöver ändra så är det är ju inget direkt fel på texten.”

”Du kan inte skriva såhär”

”Meningarna är för långa”

”Du placerar konsekvent kommatecken på fel plats, man stakar sig igenom läsupplevelsen, här ska det inte vara någon paus”

Inget direkt fel på texten genererade högsta betyg och jag borde kanske egentligen varit nöjd. Men jag var skadeskjuten. Fortfarande slickandes mina sår återkom jag till svenskundervisningens, och tillika gymnasiets, andra år. Även detta år skrubbade jag armbågarna i kommentarernas grus. Men jag lärde mig något viktigt. Jag lärde mig om texters balans. Om att korta meningar är lika talande och effektfulla som långa. Jag erhöll min första positiva kommentar;

”Välformulerat”.

Jag minns mitt sista möte med magister J. Han frågade vad jag skulle göra nu, efter gymnasiet. Jag svarade att jag skulle plugga till läkare. Han nickade uppskattande. Sade lycka till. Det fanns ingen besvikelse i hans leende som skvallrade om att han hade hoppats att jag skulle fortsätta skriva. Jag trodde inte att det skulle göra mig ledsen, men det gjorde det.

I egenskap av lärare har han gjort mig till ett bättre råmaterial. Men i mig såg han ingen potential.

Skrivkramp, möt skrivvärk. Där skrivkramp är avsaknad av ord och smärta som resultat, är skrivvärk smärta för varje skrivet ord. Jag har ständig skrivvärk. Jag kan inte skriva som jag vill läsa – slutsatsen blir att jag inte borde skriva alls. Inte skapa alls, eftersom skrivandet är mitt främsta medium. Empiri: Brist på självbejakande leder till depression. Att inte skapa gör mig ledsen. Jag orkar varken ta uti med skrivkramp eller skrivvärk och fyller således datorn med dokument där orden inte tillrättaläggs. Hjärtslagen ut i fingrarna ner på papperet. Av detta, ingenting. Av mina ord blir ingenting.