lördag 11 juli 2015

Titel: Americanah
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Betyg: 4/5
Kommentar: En roman om rasism i vår moderna tid. Om Nigeria. Om USA. Om England. Om kärlek. Om livet och hur det är att växa upp. Bra bok. Läs oavsett.

Titel: Maken
Författare: Gun-Britt Sundström
Betyg: 3/5
Kommentar: Älskade första halvan. Hatade andra halva. En (vid utgivningsåret) samtida relationsroman som skaver. Mycket bättre än Egenmäktigt förfarande. Läs om du, som jag, inte har mycket till övers för Lena Andersson. Den här är smartare, roligare, och gör mer ont. Jag lärde mig mycket om mig själv och förhållanden. Det som sänker betyget är att boken är något långrandig, det är förvisso också livet. 

Titel: Åren i Paris
Författare: Paula McLain
Betyg: 2/5
Kommentar: Strandlitteratur av det bättre slaget. Fiktiv roman om det verkliga äktenskapet mellan Ernest Hemingway och Elizabeth Hadley Richardson, någorlunda nära historieskrivningen. Läs om du, som jag, är fascinerad av det tidiga 1900-talets författare och gillar att klämma 300+ sidor på en dag.

Titel: Århundradets sommar - 1913
Författare: Florian Illies
Betyg: 2/5
Kommentar: Har aldrig läst en bok som den här. Det är en förteckning över händelser inom konst, litteratur och historia under 1913, skrivet i små, fantastiska stycken prosa. 
Läs om du älskar modernismen och att känna historiens vingslag. Läs inte om du inte gillar konst och författare från tidigt 1900-tal. Det är väldigt mycket namedropping.





På sistone har jag tänkt mycket på mitt skrivande, eller kanske snarare; saknandet därav. På hur det kom sig att det av orden blivit ingenting. Det finns lika många förklaringar som ursäkter, men faktum kvarstår: Jag lever i villfarelsen att jag skriver, men det finns inga skrivna ord.

På gymnasiet förvägrades vi att skriva skönlitterärt. I Skolverkets nya ämnesplaner fanns det inte utrymme för den typen av Utsvävningar. Jag lärdes att orden behöver tyglas, pryglas och läggas i raka linjer av precis rätt längd. Önskan om att göra magister J tillfreds lärde mig att lägga mina ord tillrätta. Jag har vässats och formats av gymnasiet till den skribent jag är idag - jag skriver med svårigheter och utan glädje.

Jag skall icke försköna historieskrivningen; jag kom till gymnasiet höjd till skyarna av högstadiets svensklärare och med uppfattningen om att jag var ett duktigt råmaterial med stor potential. Av magister J fick jag lära mig att jag var just det. Råmaterial. Under mitt första år lämnade jag alla samtal om mina texter med tårar i ögonen. 
”Förutom de här sakerna du behöver ändra så är det är ju inget direkt fel på texten.”
”Du kan inte skriva såhär”
”Meningarna är för långa”
”Du placerar konsekvent kommatecken på fel plats, man stakar sig igenom läsupplevelsen, här ska det inte vara någon paus”
Inget direkt fel på texten genererade högsta betyg och jag borde kanske egentligen varit nöjd. Men jag var skadeskjuten. Fortfarande slickandes mina sår återkom jag till svenskundervisningens, och tillika gymnasiets, andra år. Även detta år skrubbade jag armbågarna i kommentarernas grus. Men jag lärde mig något viktigt. Jag lärde mig om texters balans. Om att korta meningar är lika talande och effektfulla som långa. Jag erhöll min första positiva kommentar;
”Välformulerat”.

Jag minns mitt sista möte med magister J. Han frågade vad jag skulle göra nu, efter gymnasiet. Jag svarade att jag skulle plugga till läkare. Han nickade uppskattande. Sade lycka till. Det fanns ingen besvikelse i hans leende som skvallrade om att han hade hoppats att jag skulle fortsätta skriva. Jag trodde inte att det skulle göra mig ledsen, men det gjorde det.
I egenskap av lärare har han gjort mig till ett bättre råmaterial. Men i mig såg han ingen potential.


Skrivkramp, möt skrivvärk. Där skrivkramp är avsaknad av ord och smärta som resultat, är skrivvärk smärta för varje skrivet ord. Jag har ständig skrivvärk. Jag kan inte skriva som jag vill läsa – slutsatsen blir att jag inte borde skriva alls. Inte skapa alls, eftersom skrivandet är mitt främsta medium. Empiri: Brist på självbejakande leder till depression. Att inte skapa gör mig ledsen. Jag orkar varken ta uti med skrivkramp eller skrivvärk och fyller således datorn med dokument där orden inte tillrättaläggs. Hjärtslagen ut i fingrarna ner på papperet. Av detta, ingenting. Av mina ord blir ingenting.

tisdag 9 juni 2015

Titel: Flickvännen
Författare: Karolina Ramqvist 
Betyg: 2/5

Jag tänker emellanåt på min läsning och det faktum att den har stagnerat de senaste åren. Att den har fått stå åt sidan för skolan och det arbete som det innebär att se efter sina betyg. Paradoxalt nog har önskan om höga betyg inneburit en begränsning av intag av annan kunskap. Det finns mycket skamkänslor i det. Frånvaro från samhällsdebatten och "verkligheten" har satt sina spår - allmänbildningen har fått stryka på foten. 

Inför hösten hade jag en förhoppning om att universitetsstudierna skulle tillåta någon slags kontinuitet i läsningen av skönlitteratur. Hittills har det misslyckats. Jag tröstar mig med att jag aldrig haft direkt konkreta läsningsmönster, ett visst antal sidor innan läggdags har aldrig lockat mig. Jag läser mycket eller inte alls. 

Genom åren har böcker skänkt mig mycket tillflykt. Under låg- och mellanstadiet var det världar jag behövde. Världar att falla ned i, äventyr att slitas med i, vänner som aldrig svek. Än idag utgör dessa världar en ofantlig trygghet. Jag har outtröttligt utforskat dessa mer noggrant än den samtid jag lever i (vilket väl kanske också förklarar min bristande allmänbildning), jag har nog aldrig varit speciellt intresserad av verkligheten. Ju äldre man blir desto mer prestige åläggs läsning och bokpreferenser. Att titulera sig läsare kommer med vissa krav; man ska klara sig förbi en passage av de så kallade Klassikerna för att klara av inträdesprovet. Av de få klassiker jag läst har jag älskat en tredjedel, hatat en tredjedel och ryckt på axlarna åt resterande tredjedel. Varje gång man hatar en klassiker infinner sig en känsla av alienation. 

Hat är ett starkt ord. Men trots att jag inser att min läsartitel kanske inte är helt berättigad, det finns trots allt en avsaknad av disciplin och kontinuitet, så är jag en kritisk läsare. Sorterar snabbt och utan vidare eftertanke; gillar, gillar inte, kvalitetslitteratur, skräplitteratur. Med det vill jag inte säga att skräplitteratur inte är läsvärd - många gånger fyller den en viktig funktion. Jag älskar skräplitteratur på samma sätt som man älskar skräpmat. Man vet att det är tomma kalorier men man kan inte låta bli att vräka i sig. På tal om skräplitteratur har vi i undervisningen i år faktiskt fått läsa en skönlitterär bok, Livet efter dig av Jojo Moyes. Jag blev förvånad över hur många som tyckte att det var en fantastisk bok. Det är ingen fantastisk bok. Det är mellanpommes och en jordgubbsmilkshake. Men! och detta är viktigt. Jag läste ut den på några timmar och slutet fick mig att gråta. Man måste dock kunna särskilja på vad som är en fin berättelse och en bra bok. En bra bok är inte skriven för att sälja. Lovorden haglade över romanen. Jag kände mig snobbig.

Nu blev det sådär långrandigt igen. Tanken med det här inlägget var att recensera Karolina Ramqvists Flickvännen. Det finns dock en anledning till att jag började i änden läsning.

Efter att man har läst ett visst antal böcker börjar en del mönster uppenbara sig. Man lär sig känna igen stilar, stilmallar, karaktärstyper och hur författare bygger upp sina historier. Sällan avviker författare från sina vedertagna mallar, stilen i med vilken de skriver är det vattenmärke de sätter på alla sina texter. Därför kan jag inte beskriva den läsupplevelse som Flickvännen gav mig något annat än konstig. Efter av att ha blivit förförd av Ramqvists språk i Alltings början bjöd Flickvännen på något helt annat. Jag kan inte säga att mitt språkhjärta gjorde saltomortaler över bokens gangster-dialog, men den tjänade sitt syfte. Monologerna i huvudkaraktären Karins huvud är språkligt desto starkare, men Ramqvist är uppenbart en kameleont. Ingenstans skymtar författarinnans vattenmärken som jag kände dem.  

Likt huvudkaraktärens isolerade tillvaro var läsupplevelsen något klaustrofobisk. Sträckläste. Väntade på igenkänning men famlade. Till råga på allt berörde boken en samhällsscen som jag aldrig förut stött på, varken i boksammanhang eller i den betydligt gråare verkligheten. Noll igenkänning. Läsare förvirrad och lite kantstött. Ingen trygghet återfinns i den världen boken bjuder in till. Finner historien osympatisk, den behandlar, återigen, destruktiv kärlek. Är så trött på detta ämne. Det som drar ner betyget är den förfärliga dialogen och att boken snarare är en känsla än en historia. Det sistnämnda är något som ligger i tiden tror jag. För mig nytt och outforskat, därav något obekvämt.  Farar för att jag kommer ge alla böcker jag recenserar den här sommaren en trea i betyg och sticker därför ut hakan och ger den här en tvåa. Kommer säkert ångra mig. Boken sitter för närvarande under huden och skaver. 

Jag vet att det här inlägget kommer upp sent och att vi redan passerat den suddiga gränsen över till den 10 juni. Det här inlägget tog ett tag att formulera. Snart har det gått en vecka sedan jag skrev terminens sista tenta. Snart har jag haft sommarlov en hel vecka. Idag har jag sovit i solen.

E. 

måndag 8 juni 2015

Titel: Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek
Författare: Lena Andersson
Betyg: 3/5



























Såhär läser jag böcker. Böjer ryggar och hundörar sidor.
"Va, sådär kan du väl inte göra? Du får väl vara rädd om dem?" säger många, kanske alla.
Men man ska inte behandla böcker vänligt. Böcker är till för att slukas.

Sista helgen innan tentan började jag läsa skönlitteratur igen. Så våldsamt har jag nog aldrig läst.
Läste under helgen tre böcker (Det handlar om dig - Sandra Beijer, Alltings början - Karolina Ramqvist, Stoner - John Williams), varav den första köptes på Uppsala Centralstation och lästes ut på på vägen till Arlanda. Det är nog första gången i mitt liv som jag läste så fort att jag ångrade mig i efterhand. Ångrade att jag inte njutit mer. Tyvärr inte av den första, som visade sig vara lika slätstruken som jag anat, men av de andra två. Båda de sistnämnda var bra romaner, och blev positivt överraskad av Ramqvist vars bok jag klämt på upprepade gånger men i slutändan valt att ändå lämna på bokaffärens hylla.

Men - till boken som det här inlägget är tänkt att handla om. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Sist på bollen, det må hända. Var befann jag mig när boken blev allas guldko? På motsatt strand, fast besluten om att inte falla för bokflugor i allmänhet, och speciellt inte de som handlade om  kärlek.
Vad var det då som gjorde att jag ångrade mig? Ett samtal med butiksbiträdet i en av Uppsalas bokaffärer. Hon berättade att Lena Andersson tagit mycket inspiration av Gun-Britt Sundström (författare till boken Maken, en bok som väntas på att läsas och inköptes vid tillfället). Skamsen fick jag krypa till korset och erkänna att jag inte läst Egenmäktigt förfarande. Skämdes så mycket att jag direkt efteråt gick och köpte den (i en annan bokaffär bör tilläggas). Och nu är den läst.

Vilken resa den har bjudit på, den här boken. I Uppsala igår tyckte jag att den var pretentiös. Imorse vid frukostbordet yttrade jag, till mamma över bokpärmarna, "Vilken tortyr det här är." I bilen till Kosta upplevde jag ett fantastiskt stycke, de sidor som hundörades befann sig mellan s.132-171 (frånsett en mycket bra mening om Paris på s.119). De sista 30 sidorna fann jag återigen ointressanta. Sida 205-206, som till viss del står frånskilda från historien, var också fantastiska.

Jag önskar att mina förväntningar hade varit lägre. Jag önskar att jag öppet hade kunnat ta mig an boken för vad den faktiskt var. Istället fyllde den mig med ett glödgat raseri. Kanske har det sin naturliga förklaring - jag kände igen mig mer i Hugo än i Ester.
Jag skämdes ofantligt å Esters vägnar. Försökte i det längsta försvara Hugo. Stämde in med bokens "väninnekör". Önskade hela tiden att boken skulle ta slut.

Min mamma tyckte att boken saknade en inre reflektion kring det egna jaget. Jag tyckte kanske snarare att boken gjorde en poäng i avsaknaden av densamma. Den framställer kärlek som en tyngd, något jag kan ställa mig frågande till. Esters besatthet ligger hos henne själv, hon finner inget utrymme för rannsakan, hon låter medvetet Hugo göra henne illa. Det är inte kärlek, och jag förstår inte hur hon kunde missta destruktion av sitt eget jag för det. Kanske är jag bara för ung.

, faktumen kvarstår. Boken är en smula pretentiös, ren känslomässig tortyr på sina ställen, men den är välskriven och vissa stycken är till och med värda att stryka under med blått bläck (i mina böcker får man både styrka under och skriva i marginalerna). Betyget är en svag trea av fem.

Skall nu tillbringa sommarlovets första riktiga kväll med egna väninnor - så viktiga i mitt liv att jag skulle tillskriva dem titeln soloartister.

E.