Titel: Flickvännen
Författare: Karolina Ramqvist
Betyg: 2/5
Jag tänker emellanåt på min läsning och det faktum att den har stagnerat de senaste åren. Att den har fått stå åt sidan för skolan och det arbete som det innebär att se efter sina betyg. Paradoxalt nog har önskan om höga betyg inneburit en begränsning av intag av annan kunskap. Det finns mycket skamkänslor i det. Frånvaro från samhällsdebatten och "verkligheten" har satt sina spår - allmänbildningen har fått stryka på foten.
Inför hösten hade jag en förhoppning om att universitetsstudierna skulle tillåta någon slags kontinuitet i läsningen av skönlitteratur. Hittills har det misslyckats. Jag tröstar mig med att jag aldrig haft direkt konkreta läsningsmönster, ett visst antal sidor innan läggdags har aldrig lockat mig. Jag läser mycket eller inte alls.
Genom åren har böcker skänkt mig mycket tillflykt. Under låg- och mellanstadiet var det världar jag behövde. Världar att falla ned i, äventyr att slitas med i, vänner som aldrig svek. Än idag utgör dessa världar en ofantlig trygghet. Jag har outtröttligt utforskat dessa mer noggrant än den samtid jag lever i (vilket väl kanske också förklarar min bristande allmänbildning), jag har nog aldrig varit speciellt intresserad av verkligheten. Ju äldre man blir desto mer prestige åläggs läsning och bokpreferenser. Att titulera sig läsare kommer med vissa krav; man ska klara sig förbi en passage av de så kallade Klassikerna för att klara av inträdesprovet. Av de få klassiker jag läst har jag älskat en tredjedel, hatat en tredjedel och ryckt på axlarna åt resterande tredjedel. Varje gång man hatar en klassiker infinner sig en känsla av alienation.
Hat är ett starkt ord. Men trots att jag inser att min läsartitel kanske inte är helt berättigad, det finns trots allt en avsaknad av disciplin och kontinuitet, så är jag en kritisk läsare. Sorterar snabbt och utan vidare eftertanke; gillar, gillar inte, kvalitetslitteratur, skräplitteratur. Med det vill jag inte säga att skräplitteratur inte är läsvärd - många gånger fyller den en viktig funktion. Jag älskar skräplitteratur på samma sätt som man älskar skräpmat. Man vet att det är tomma kalorier men man kan inte låta bli att vräka i sig. På tal om skräplitteratur har vi i undervisningen i år faktiskt fått läsa en skönlitterär bok, Livet efter dig av Jojo Moyes. Jag blev förvånad över hur många som tyckte att det var en fantastisk bok. Det är ingen fantastisk bok. Det är mellanpommes och en jordgubbsmilkshake. Men! och detta är viktigt. Jag läste ut den på några timmar och slutet fick mig att gråta. Man måste dock kunna särskilja på vad som är en fin berättelse och en bra bok. En bra bok är inte skriven för att sälja. Lovorden haglade över romanen. Jag kände mig snobbig.
Nu blev det sådär långrandigt igen. Tanken med det här inlägget var att recensera Karolina Ramqvists Flickvännen. Det finns dock en anledning till att jag började i änden läsning.
Efter att man har läst ett visst antal böcker börjar en del mönster uppenbara sig. Man lär sig känna igen stilar, stilmallar, karaktärstyper och hur författare bygger upp sina historier. Sällan avviker författare från sina vedertagna mallar, stilen i med vilken de skriver är det vattenmärke de sätter på alla sina texter. Därför kan jag inte beskriva den läsupplevelse som Flickvännen gav mig något annat än konstig. Efter av att ha blivit förförd av Ramqvists språk i Alltings början bjöd Flickvännen på något helt annat. Jag kan inte säga att mitt språkhjärta gjorde saltomortaler över bokens gangster-dialog, men den tjänade sitt syfte. Monologerna i huvudkaraktären Karins huvud är språkligt desto starkare, men Ramqvist är uppenbart en kameleont. Ingenstans skymtar författarinnans vattenmärken som jag kände dem.
Likt huvudkaraktärens isolerade tillvaro var läsupplevelsen något klaustrofobisk. Sträckläste. Väntade på igenkänning men famlade. Till råga på allt berörde boken en samhällsscen som jag aldrig förut stött på, varken i boksammanhang eller i den betydligt gråare verkligheten. Noll igenkänning. Läsare förvirrad och lite kantstött. Ingen trygghet återfinns i den världen boken bjuder in till. Finner historien osympatisk, den behandlar, återigen, destruktiv kärlek. Är så trött på detta ämne. Det som drar ner betyget är den förfärliga dialogen och att boken snarare är en känsla än en historia. Det sistnämnda är något som ligger i tiden tror jag. För mig nytt och outforskat, därav något obekvämt. Farar för att jag kommer ge alla böcker jag recenserar den här sommaren en trea i betyg och sticker därför ut hakan och ger den här en tvåa. Kommer säkert ångra mig. Boken sitter för närvarande under huden och skaver.
Jag vet att det här inlägget kommer upp sent och att vi redan passerat den suddiga gränsen över till den 10 juni. Det här inlägget tog ett tag att formulera. Snart har det gått en vecka sedan jag skrev terminens sista tenta. Snart har jag haft sommarlov en hel vecka. Idag har jag sovit i solen.
E.
