Min boksommar

Titel: Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek

Författare: Lena Andersson

Betyg: 3/5

Såhär läser jag böcker. Böjer ryggar och hundörar sidor.
"Va, sådär kan du väl inte göra? Du får väl vara rädd om dem?" säger många, kanske alla.
Men man ska inte behandla böcker vänligt. Böcker är till för att slukas.

Sista helgen innan tentan började jag läsa skönlitteratur igen. Så våldsamt har jag nog aldrig läst.
Läste under helgen tre böcker (Det handlar om dig - Sandra Beijer, Alltings början - Karolina Ramqvist, Stoner - John Williams), varav den första köptes på Uppsala Centralstation och lästes ut på på vägen till Arlanda. Det är nog första gången i mitt liv som jag läste så fort att jag ångrade mig i efterhand. Ångrade att jag inte njutit mer. Tyvärr inte av den första, som visade sig vara lika slätstruken som jag anat, men av de andra två. Båda de sistnämnda var bra romaner, och blev positivt överraskad av Ramqvist vars bok jag klämt på upprepade gånger men i slutändan valt att ändå lämna på bokaffärens hylla.

Men - till boken som det här inlägget är tänkt att handla om. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Sist på bollen, det må hända. Var befann jag mig när boken blev allas guldko? På motsatt strand, fast besluten om att inte falla för bokflugor i allmänhet, och speciellt inte de som handlade om  kärlek.
Vad var det då som gjorde att jag ångrade mig? Ett samtal med butiksbiträdet i en av Uppsalas bokaffärer. Hon berättade att Lena Andersson tagit mycket inspiration av Gun-Britt Sundström (författare till boken Maken, en bok som väntas på att läsas och inköptes vid tillfället). Skamsen fick jag krypa till korset och erkänna att jag inte läst Egenmäktigt förfarande. Skämdes så mycket att jag direkt efteråt gick och köpte den (i en annan bokaffär bör tilläggas). Och nu är den läst.

Vilken resa den har bjudit på, den här boken. I Uppsala igår tyckte jag att den var pretentiös. Imorse vid frukostbordet yttrade jag, till mamma över bokpärmarna, "Vilken tortyr det här är." I bilen till Kosta upplevde jag ett fantastiskt stycke, de sidor som hundörades befann sig mellan s.132-171 (frånsett en mycket bra mening om Paris på s.119). De sista 30 sidorna fann jag återigen ointressanta. Sida 205-206, som till viss del står frånskilda från historien, var också fantastiska.

Jag önskar att mina förväntningar hade varit lägre. Jag önskar att jag öppet hade kunnat ta mig an boken för vad den faktiskt var. Istället fyllde den mig med ett glödgat raseri. Kanske har det sin naturliga förklaring - jag kände igen mig mer i Hugo än i Ester.
Jag skämdes ofantligt å Esters vägnar. Försökte i det längsta försvara Hugo. Stämde in med bokens "väninnekör". Önskade hela tiden att boken skulle ta slut.

Min mamma tyckte att boken saknade en inre reflektion kring det egna jaget. Jag tyckte kanske snarare att boken gjorde en poäng i avsaknaden av densamma. Den framställer kärlek som en tyngd, något jag kan ställa mig frågande till. Esters besatthet ligger hos henne själv, hon finner inget utrymme för rannsakan, hon låter medvetet Hugo göra henne illa. Det är inte kärlek, och jag förstår inte hur hon kunde missta destruktion av sitt eget jag för det. Kanske är jag bara för ung.

Så, faktumen kvarstår. Boken är en smula pretentiös, ren känslomässig tortyr på sina ställen, men den är välskriven och vissa stycken är till och med värda att stryka under med blått bläck (i mina böcker får man både styrka under och skriva i marginalerna). Betyget är en svag trea av fem.

Skall nu tillbringa sommarlovets första riktiga kväll med egna väninnor - så viktiga i mitt liv att jag skulle tillskriva dem titeln soloartister.

E.